Det hävdar gruppen Prekariatet i en ny kampanj. I Brand (2/2012) beskrivs gruppen som en samling ”prekära arbetare och studenter som strävar efter att undersöka liv och villkor under prekära villkor…i kampen mot kapitalism, rasism, och patriarkal hegemoni.”

I en debattartikel i Arbetaren (19/2012) pekar de ut ‘prekariatet’ som en ”särskild form av fattigdom, en osäkerhet där vi inte ens äger våra drömmar”.

Det handlar alltså om den arbetssituation som allt fler av oss ställs inför idag med avsaknad av fast inkomst, fackligt stöd och traditionella arbetsplatser. De skriver på sin hemsida att ‘prekariatet’ kan ses som grunden för en ny praktik; att allas våra drömmar om att göra det vi egentligen vill är hotade då osäkerheten tar över våra liv, men att vi därigenom får en ny gemensam utgångspunkt till motstånd.

Prekariatets nya kampanj är en form av ”experimentell arbetsplatskamp” med parollen En kan inte käka kredd. De säger sig fokusera på kulturarbetare som de menar i hög grad förväntas arbeta utan ersättning för erfarenhet och uppskattnings skull. De menar istället att kulturarbetare, precis som alla andra arbetare, behöver mat på bordet och pengar till hyra.

På deras hemsida finns en massa spännande texter, jag gillar särskilt den som inleds med: ”Egentligen finns det ingen direkt skillnad mellan dessa tre utsagor: ‘Svenska män är förtryckta’, ‘Gud har fint hår’ och ‘Bla bla bla’.”