En kan inte käka kredd

Det hävdar gruppen Prekariatet i en ny kampanj. I Brand (2/2012) beskrivs gruppen som en samling ”prekära arbetare och studenter som strävar efter att undersöka liv och villkor under prekära villkor…i kampen mot kapitalism, rasism, och patriarkal hegemoni.”

I en debattartikel i Arbetaren (19/2012) pekar de ut ‘prekariatet’ som en ”särskild form av fattigdom, en osäkerhet där vi inte ens äger våra drömmar”.

Det handlar alltså om den arbetssituation som allt fler av oss ställs inför idag med avsaknad av fast inkomst, fackligt stöd och traditionella arbetsplatser. De skriver på sin hemsida att ‘prekariatet’ kan ses som grunden för en ny praktik; att allas våra drömmar om att göra det vi egentligen vill är hotade då osäkerheten tar över våra liv, men att vi därigenom får en ny gemensam utgångspunkt till motstånd.

Prekariatets nya kampanj är en form av ”experimentell arbetsplatskamp” med parollen En kan inte käka kredd. De säger sig fokusera på kulturarbetare som de menar i hög grad förväntas arbeta utan ersättning för erfarenhet och uppskattnings skull. De menar istället att kulturarbetare, precis som alla andra arbetare, behöver mat på bordet och pengar till hyra.

På deras hemsida finns en massa spännande texter, jag gillar särskilt den som inleds med: ”Egentligen finns det ingen direkt skillnad mellan dessa tre utsagor: ‘Svenska män är förtryckta’, ‘Gud har fint hår’ och ‘Bla bla bla’.”

Girls to the front

Sara Marcus skriver i boken Girls to the front – the true story of the Riot Grrrl Revolution, att punk inte alltid varit mansdominerat, men under 1980-talet då hardcore blev det nya uttrycket med sin ”louder-faster-harder” approach, frenetiska ”slam dancing” och armbågande moshpits, trycktes tjejerna undan ur scenen.

Men någonting hände 1990: Bikini Kill.

”I remember being nervous… but thinking I was on a total fucking mission, so I was just gonna fake my may through this ’being in a band’ thing.” (Kathleen Hanna, Bikini KIll)

Bikini Kill och efterföljande band lyfter fram det sexualiserade våldet mot kvinnor, det görs fanzine om tjejer vardag, utsatthet och motstånd och genom DIY-punkens plattform blev det hädanefter endast Revolution Girl Style Now (efter namnet på Bikini Kills första demokassett), där tjejer uppmanades komma ”to the front” på spelningar.

Riot Grrrl-rörelsen tar sina första steg och Sara Marcus bok är en nära, ambitiös och fantastiskt revolutionär skildring av en rörelses uppgång och fall.

”Riot Grrrl … functioned essentially as a networking circle, a way to systematize their support of one other so they wouldn’t need to seek boys’ approval. …the riot grrrl were creating an alternative system in which what was really desirable was making things and being loud and bossy and taking up space – and not even calling it cool.”

The Robot Jazz band

På Teknikens och Sjöfartens hus, en del av Malmö Museer, finns basutställningen Tidernas Stad – Malmö 1850 till idag, där denna fantastiska orkester går att skåda! Jag blev helt till mig av att få se en mekanisk orkester i mänsklig storlek, tillverkad på 1920-talet i England, spela svängig jazz med hälften av uppsättningen bestående av kvinnor.

På 1940-talet användes den som skyltning på ett varuhus i Malmö men har sedan 1960-talet legat i en skrothög i källaren på Malmö Museer och inväntat sin dödsdom. Så blev det inte. Och nu lever den mer än någonsin med nya kläder och efter tusentals timmar i restaureringstid.

Det är något kittlande med fysisk materiell historia som blir så levandegjord som den här orkestern, och som säger något om genus och kreativitet både då och nu, och inte minst teknisk skicklighet. Jag bara älskar denna klenod, hade velat ha den i ett eget skyltfönster, men är glad för att tillsynes våghalsiga projekt vågar göras för vårt kulturarvs skull och för det (privilegierade) museibesökande folket.
Jag hoppas The Robot Jazz Band får spela många år till.

Du ser dem spela live på lördagar. 

Fittpepp på Göteborgs Stadsteater

Göteborgs Stadsteater har satt upp en hyperfeministisk pjäs, den heter Crime Scenes. En okonventionell teateruppsättning där det finns en tydlig start, men ingen direkt vändning eller berättelse att följa eller ledas igenom. Föreställningen är snarare upphackad och sammansatt i olika delar som skapar en helhet som ställer frågor om det kvinnliga kollektivet.

Jag undrar om det är så här det kan se ut när patriarkatet inte längre når oss; när män ej är närvarande, när den manliga blicken ej är närvarande, när vi inte behöver konkurrerar om mäns uppmärksamhet och bekräftelse, när vi inte behöver konkurrera med varandra eller när en grupp inte behöver en ledare. Således ett kollektiv utan inbördes konkurrens, maktordning och tävlan, är det möjligt?

Jag älskar det! Jag tänker att det är det här vi försöka skapa varje dag i det feministiska rörelsen. Att få vara fysiska, ta i, leka, nörda, peppa varandra, hylla vårt kön, ifrågasätta kön, spela i band, hålla brandtal, fuldansa och samtala om det könade kollektivet.

Kvinnliga kollektiv betraktas och bedöms.
Manliga betraktas och beundras.
Är kollektivet ett drastiskt måste för kvinnor, medens det är ett val för män?

Boy Cheerleaders

Precis gråtit till dokumentären Boy Cheerleaders. En grupp killar som håller på med cheerleading kan kanske låta queert, men istället för att handla om genus handlar den (nästan) uteslutande om klass; att överleva, att få växa som individ och att bli sedd. Finns på svtplay till 28 mars, annars för visning eller nerladdning här.

Kingsize vs. Melodifestivalen

I går hölls den första Kingsizegalan (som ”summerade” hip-hop-året 2011 och delade bara ut priser till män och hade knappt några kvinnor nominerade). Med tanke på chefredaktören för Kingsize Magazine, Martin Brandts, tröttsamma resonemang om att de ser till artister inte till kön bla bla, fel med kvotering bla bla och som avslutar intervjun med Kulturnyheterna (15/2) med ett typexempel av det manliga tolkningsföreträdet: ”det här är svensk hip-hop punkt slut”.

In my ass.

DÅ är det tur att det finns kommersiella jippon som Melodifestivalen som låter Jessica Folcker & Cleo köra en fetingversion av och tillika hyllning till Leila Ks Electric,
var så goda och njut:

Ladyfest Malmö räknar

Ladyfest Malmö är en av de klarast lysande stjärnorna på den feministiska kulturhimlen. I tre månader har de räknat könsfördelning på Malmös stora musikscener med ett nedslående resultat. Jag låter deras statistik tala för sig själv. Mer info om hur de gått till väga finner du här.

NOVEMBER

DECEMBER

JANUARI